Ibland är det “snälla”; men allt som oftast tycks det vara “nej”. Folk gillar inte att säga nej och förut var jag en ständig ja-sägare som fixade allt mellan himmel och jord när folk frågade fast jag var jättestressad. Numera är “nej” ett bra ord för mig, jag kan säga nej både till mig själv och till min omgivning. Andra människor är inte lika förtjusta i ordet “nej”, tex curlingbarnen jag beskriver nedan.
En av “mina” hunters i gillet (Japp, vi är inne på WoW) har en längre tid visat allvarliga attitydproblem som kulminerade i att jag konsekvent nekade honom att medverka på raids under två veckors tid. I söndags lämnade han gillet när jag sagt nej ännu en gång till raidmedverkan, men nöjde sig inte med det utan skrev även en lång post på vårt forum om att han gillade alla andra i gillet men att “vissa” (läs; jag) motarbetade honom och därför valde han att lämna. Jag blev så förbannad att jag raderade tråden rakt av, utan att ens svara.
Jag kan erkänna att jag kanske inte har varit jättesmidig mot honom alla gånger, men hans största problem var just att jag sa “nej”. Han deklarerade ett flertal gånger att han inte tänkte följa uppsatta regler, utan att direkt motivera varför. Eftersom det är frivilligt att vara med i gillet är det mer som en överenskommelse mellan spelarna i gillet att “såhär ska det vara”, att en person då ska få slippa undan från dessa regler helt utan grund ser jag som helt befängt. Jag frågade honom varför han tyckte att han av alla aktiva skulle få slippa följa reglerna, men det hade han inget svar på. Den här situationen går att applicera på alla typer av gruppinteraktioner i vanliga livet och det är intressant att se hur folk hanterar auktoritet och konflikter.
