The grass is blue

Igår var jag ju och tittade på den potentiella medryttarhästen, och vilken häst! Det är lätt den bästa hästkvalitén jag suttit på sen jag kom hem från Irland, om man bortser från när jag provåkt vänners hästar nån enstaka gång. Räkan är efter Maraton-Herkules, riktig hoppstam men ägaren E gillar mest dressyr. Räkan går just nu på bete utåt Dalby till, där mina farföräldrar faktiskt är födda och uppvuxna. Så det kändes bekant men ändå inte. Naturligtvis körde jag fel och fick vända men eftersom jag räknat med det kom jag i tid ändå. :p

Räkan är en högrest typ, men ändå smäcker och är vackert brun med vita tecken. Kändes seg i början men när man började rida iordentligt kom energin och gången fram och man hade nästan ingenting i handen bara man satt om ordentligt. E frågade om jag ville hoppa nåt skutt och det kändes värt att prova. Bara att hariga jag faktiskt vågar prova att hoppa en häst jag suttit på en halvtimme är helt galet. Sen hoppade jag en jädra meter! En meter! Jag har inte tagit mig över större hinder än typ 80 cm på kanske sex år. Vilken lycka! E skrattade när hon såg idiotflinet och sa ”det där leendet kom från hjärtat”. Det gjorde det. Knäna protesterade lite igår kväll när jag kom hem men idag känns det inget.

Jag är lycklig som en gris i en dypöl bara för den lilla provrundan igår. E skulle ha ut en tjej till för att prova på söndag, för det hade hon lovat, hon skulle höra av sig i början av nästa vecka. Håll tummarna!