The grass is blue

Nu går flyttlasset. Det är kaos och lite gråt och tandagnisslan över min bristande planering, men som man bäddar får man ligga…

jag somnade om imorse efter klockan ringt, och drömde de mest störande saker. Jag var i någon slags hus ute på landet, 1Q-kollegan var där och några andra personer som typ kändes bekanta. Det var barn och ungdomar som spökade för att en elak häxa hade gjort zombies av dem. Jag löste tydligen problemet efter att ha jagat häxan i häst och vagn, och vaknade med en väldigt märklig/spöklig version av ”Långt ner i Småland” på hjärnan.

För mycket halloween redan?

nu får jag inte säga att jag ska ha inspektorsskiftesbalskommittémöte längre. Detta fantastiska ord som är en uppvisning i svenska språkets förmåga att skapa omöjligt långa ord. Rats.

när jag var liten var vi på semester i Strömstad, jag kanske var sådär…. tio år? Det jag minns starkast av Strömstad förutom huset var de stora räkmackorna som såldes i hamnen. De har under åren uppnått en nästan legendarisk status i min familj.

Idag hittade vi ett konditori, möjligtvis samma, som sålde räkmackor till fantasipriser. Det var väldigt gott faktiskt, jag som normalt inte är speciellt förtjust i räkor tyckte det var hemskt gott. Västkusträkor är nåt särskilt på västkusten.

Tyvärr har vädret antagit en blöt och grå ton idag så det blir nog inget havsbadande tyvärr. Vi ska hänga en stund till, sedan ta oss tillbaka till storstan så att jag är garanterad ankomst till tåget i god tid. Retriverduon sover mycket gott på mattan i köket efter en promenad på klipporna under förmiddagen. Jag botaniserar vidare i Helenas pappas kollektion av Discworldböcker och dricker kaffe. Det är det här de kallar semester.

det är så skönt att få hjälp med jobbet. Norskan och jag kamperar ihop på kontoret, löser problem och generellt sett ser fyra ögon bättre än två.

Efter fem timmar på akuten med ett toksvullet knä gäller följande för träning:

*discoträning framöver i cirkus sex-åtta veckor men jag ska belasta knät så gott det går. Kryckor och Voltaren.

*lös benbit av något slag i bakre delen knät, något som läkaren betecknade som ”märkligt” då hon inte ser var den kommer ifrån.

*vi kan konstatera att om du går in på akuten och hävdar knäskada kan det vara så att de inte prioriterar ditt fall jättehårt på ortopeden.

*återbesök om åtta veckor.

Slutligen kan jag meddela att upprinnelsen till det hela grundar sig på att gravitationens lagar även gäller i Finland.

Jag har tapppat tron på min egen förmåga. För kanske ett år sedan var allt möjligt, jag kunde bli vad jag vill och göra vad jag ville bara jag jobbade tillräckligt hårt och länge. Jag är inte säker på det längre. Självtilliten har under det senaste året fått sig en sån rejäl törn att jag vissa dagar har svårt att ens se mig i spegeln.

Jag kan vara glad ibland, med vänner, när jag tränar, när jag njuter av en god bok eller en god middag. Men ber någon mig prestera något, vad som helst, så vänder det sig i magen och jag vill bara gömma mig i sovrummet.

Att inte ens få ett jobb, vilket som helst, efter examen var första törnen. Att hoppa på kuratorståget var inte ett helt välgrundat beslut heller, jag har upplevt många roliga saker första halvåret men också några av de värsta i mitt liv.
Eftersom jag bedömer mig själv utifrån vad jag presterar och gärna vill bli bäst på det jag tar mig för är det otroligt svårt att känna arbetsglädje just nu. Jag har aldrig validerat mig själv i termer av utseende, det var aldrig aktuellt. Men prestationsmässigt har det alltid fungerat, jag har alltid klarat mig bra i skolan etc.

Nu är jag inte ens bra på mitt jobb. Jag skulle gärna vilja känna för en stund att jag är bra på nåt igen, men jag vet inte vad det skulle kunna vara.